tisdag 25 februari 2014

Inte en färgglad dag för Uganda

Idag har den stora nyheten om Uganda i Sverige (och i hela världen) varit att Ugandas president Yoweri Museveni kl. 12.00 (svensk tid) undertecknat den kontroversiella "anti-homolag" som antogs av Ugandas parlament i december. Lagen innebär att homosexuella kan dömas till livstids fängelse. Det är också en angivarlag, vilket innebär att det är olagligt att inte polisanmäla någon man misstänker är homosexuell. Hjälp. Detta är en sorgens dag för de mänskliga rättigheterna i Uganda, och för hela Afrika. Liksom Kasha Jaqueline Nabagesera, en kvinnlig gay aktivist i Uganda (vilken modig kvinna, fler sådana tack!), tror att dessa lagar kommer att spridas som en löpeld över hela Afrika tror jag detsamma. När ett land visar att de kan motsätta sig västerländska ideal och de mänskliga rättigheterna, uppmuntras andra länder att göra detsamma. För det är precis så som Museveni har uttryckt sig om de kraftiga reaktionerna från omvärlden: "Utomstående kan inte diktera villkor för oss, det här är vårt land. Jag råder vänner i väst att inte göra en affär av detta, för om de gör det, desto mer kommer de att förlora, sade han och anklagade dem som försöker påverka Uganda för "social imperialism". Tack vare dessa reaktioner ändrades den ursprungliga straffskalan till livstids fängelse istället för dödsstraff (!). Du skulle alltså kunna dömts till dödsstraff om du blev påkommen med din homosexualitet om den ursprungliga lagen undertecknats. Det är ju helt sjukt! Här är en karta över Afrikas inställning till homosexuella av Amnesty International UK:


Sydafrika är det land i Afrika som har kommit längst i diskussionen om homosexuellas rättigheter, och landet var världens första att kriminalisera diskriminering baserat på sexuell läggning (1998) och världens femte, och Afrikas första, land att legalisera samkönade äktenskap (2006). I Sverige blev samkönade äktenskap realitet först 2009. Fortfarande är det mycket tufft att vara homosexuell i Sydafrika där trakasserier, homofobi, misshandel och våldtäkt är vardag för både kvinnor och män. Dessutom är antalet HIV/Aids infektioner stort. Källor: http://en.wikipedia.org/wiki/LGBT_rights_in_South_Africa#Anti-discrimination_laws och http://sv.wikipedia.org/wiki/Homosexualitet_i_Sverige

Men varför är hatet mot homosexuella så stort i just Uganda, och i hela Afrika? Och varför växer homofobin så snabbt där? Jo, framförallt Uganda är ett paradis för Amerikanska, konservativa missionskyrkor. Ofta unga kristna människor sänds till Uganda för att predika, bland annat om deras syn på homosexualitet. Ugandierna, som saknar en källkritisk förmåga, köper sig en bibel, läser och lyssnar blint på missionärernas budskap. Detta är farligt, och detta är anledningen till varför hatet är så stort. Vi ska aldrig underskatta förmågan att vara källkritisk, den behövs både vid Wikipediaskrivande och i det dagliga livet. Tänk vad enkelt livet hade varit utan religion, i alla fall den mest extrema formen av religion. Så tycker jag faktiskt. Även om detta ämne är så spännande och viktigt att man skulle kunna skriva en hel uppsats om detta måste jag avrunda. Men om ni är intresserade (JA, DET ÄR NI!), egentligen behöver man inte vara intresserad, att värna de mänskliga rättigheterna borde vara en allmän angelägenhet, finns det flera artiklar om ämnet. Här är två:
http://www.boiseweekly.com/boise/exporting-homophobia-american-far-right-conservative-churches-establish-influence-on-anti-gay-policy-in-africa/Content?oid=1767227

http://www.salon.com/2013/10/09/god_loves_uganda_africas_terrifying_christian_revival/

Den sista länken handlar om en viktig film som gjordes förra året, "God Loves Uganda", regisserad och producerad av Roger Ross Williams. Filmen behandlar just orsakerna till den stigande homofobin och var det kristna budskapet kommer ifrån. Jag ska se till att se den så fort som möjligt när den kommer ut på DVD, enligt hemsidan den 16 maj! Filmen har vunnit flera priser över hela världen.


Idag såg jag en annan bra film om HBTQ rättigheter, fast från Serbien! Den heter "Paraden" på svenska och "Parada" på serbiska och handlar om eldsjälarna bakom Serbiens första Pride festival 2010. Också i Europa är det farligt att vara annorlunda. Filmen bjuder på både skratt och tårar och är väldigt sevärd. Finns bla på huvudbiblioteket i Kalmar.


Vill du ta ställning för Ugandas homosexuella minoritet? Var en medmänniska och skriv då under "Kill the Bill" från organisationen All Out: https://www.allout.org/en/actions/kill-the-bill. För vi har ju det faktiskt så enkelt att vi kan skriva under en namninsamling på nätet, medan Ugandas homosexuella inte ens kan luta sig mot ett rättsligt skydd och nu kommer frukta för sina liv.

måndag 24 februari 2014

Home sweet Home & ett oväntat avslut (flat tyre)

Hemma i Sverige igen! För 1 vecka och 1 dag sedan reste vi från Entebbe till Doha, Qatar, kl. 18.25 (lite sent inlägg, ja, jag vet). Jag gick upp 07.00 för att börja packa och vid 08.30 började Carro att göra pannkakor hos Pauline och Joy inför avskedslunchen med lärarna. Det gick förvånansvärt snabbt att packa ihop ett bombnedslag. Tur det. Vid halv tio åt vi nämligen frukost hemma hos Joseph, rektorn, och under tiden gjorde Joy färdigt de svenska pannkakorna, hon var riktigt duktig! Pauline och Joy hade också lovat oss att visa hur man gör Ugandiska bananpannkakor, vilket inte var så värst komplicerat. Så här gör du dem:

1. Skär väldigt mjuka (några dagar gamla) bananer i skivor, blanda med grovt mjöl (vi använde Cassavamjöl men grahamsmjöl funkar nog cokså) och arbeta ihop en deg. Vatten behövs inte, även om du tror det, men man kan ha i lite om man vill. Fast degen var förvånansvärt mjuk och fuktig även utan vatten.

2. Kavla ut bitar av degen till ca 1 cm tunna plattor. Ta ett glas/kopp eller liknande och forma pannkakor i degen med hjälp av dessa. Nu behövs det nog mer mjöl för att pannkakorna inte ska fastna på skärbordet.

3. Värm matolja på hög värme och lägg i pannkakorna så att de friteras. När de har fått en gyllenbrun färg är det färdiga. Perfekt som mellanmål!

Till lunchen bjöd vi inte på semlor, däremot våra älskade, och otroligt simpla, chokladbollar. Jag tror att dessa gick hem bra hos personalen.

Som vanligt när man arbetar med Paul vet man aldrig riktigt om han kommer vara i tid eller inte. Vi skulle egentligen åka vid fyra, men åkte mot flygplatsen runt halv fem, en timme innan avgång! Vi åkte minibuss och vi hade bett Sammy, Stephienne och Victor från Mapeera att eskortera oss, vilket de nog tyckte var kul. Äntligen fick de komma utanför grindarna! Jacob följde såklart också med. På grund av några stopp på vägen, bland annat köpte Paul presenter till Dan vid Entebbes hantverksmarknad och, fick vi veta i efterhand, fick vi veta att ett av Pauls däck på hans bil hade gått sönder. Vi missade således varandra och hann aldrig ta ett riktigt farväl. Ett kort men naggande gott farväl blev det dock med eleverna och Jacob, och INGA (svär inga) tårar fälldes. Jag tror inte vi hade tid för det, vi checkade in vårt baggage ca en timme innan boardingtiden. Ett oväntat avslut (men vad var det annars att vänta i detta and?).

Terrorhot på alla hjärtans dag

Oj, oj, oj, oj, jag har varit kass på att uppdatera bloggen de senaste dagarna! Mycket på grund av att tiden varit knapp och jag har prioriterat annat, såsom packning, Wikiklubben på Kisubi Mapeera, möten och utgång, uppackning, hemresa och möte i Stockholm. Vad professionellt det låter (förutom utgång då, skulle egentligen skriva projektmingel om jag varit smartare men varför ljuga?), jag skulle definitivt kunna vänja mig vid ett liv på resande fot som kunnig diplomat och världsförbättrare! Varför inte göra det till ett mål? Dream big!

"Wikifika" var senaste inlägget och mycket har som sagt hänt sedan dess. På fredagen (14/2) firades alla hjärtans dag ordentligt i Uganda, vilket gjorde köpmännen glada men plånböckerna inte så glada. På varje gata i Kampala kunde man hitta stånd med diverse kärlekskrimskrams och plastrosor och många gick runt med rosor till sina älskade eller från sina älskande. Jag snyltade nästan åt mig en ros från en polis! Fast det var han som började.......Ugandas poliser borde veta bättre än att flörta med småtjejer. Carro och jag hade i alla fall planerat att gå på en stor marknad i Kampala under förmiddagen men de planerna ställdes in på grund av terrorhot: http://www.newvision.co.ug/news/652448-u-s-warns-of-terror-attack.html. Lamslagna satte vi oss på första bästa internetcafé för att kolla upp mer fakta om detta. Vår tidigare plan, att besöka en stor marknad, slogs därför i splillror. Kanske dumt att utsätta sig för risker, speciellt om man är mzungu. Vid ett terrorhot ska man ju undvika platser som mzungus ofta besöker, som shoppinggallerior, marknader, busstationer, restauranger, öppna platser och populära tillhåll. Vid kl 13.00 hade vi ett inbokat möte på svenska ambassaden, men dit kunde vi ju inte gå två timmar i förväg. Svenskar gillar ju "African time" direkt. Det skulle visa sig att vi ändå skulle få en väldigt spännande dag! Vi började med att vandra runt planlöst i Kampalas downtown, där fick vi många blickar kan jag lova. Mig personligen gör det inget, så länge blickarna inte är obehagliga. Små affärer på rad, människor som står i dörrkanten och diskuterar, människor som mest sitter och observerar, lastbilar med varor, skyltar överallt (att försöka hitta rätt affär är typ ett kamikazeuppdrag) och såklart bodabodas och taxis som så broderligt trängs på en minimal gata. Precis så som Kampala ska vara. Efter att ha diskuterat med varandra kom vi överens om att vi bara inte kunde vandra runt i det minst terroraktuella området, så vi gick upp mot Pionjeer Mall. Pionjeer Mall var Ugandas första (vilket märks) shoppinggalleria. Eller galleria, den känns mer som en marknad med ett tak över med små gångar som man inte riktigt vet vart de leder. Spännande! Nästan som hur Lars Kaggskolan är uppbyggd. Sedan fick jag syn på en skyllt med texten "Green Shops Second hand clothes" och blev helt lyrisk. Second hand? I Uganda? Min lycka var gjord. Japp, detta är landet för mig. De senaste månaderna har jag enbart handlat second hand, dels för att jag har sparat pengar men dels för att jag är så trött på slit och släng hysterin. Man behöver inte köpa nytt hela tiden! Är dina kläder trasiga eller bara omoderna? Om det är det sista, tänk en gång till. Var kreativ! Hur som helst drömde jag mig bort från terrorhot och Kampalas avgaser för en stund i affären, och hittade några riktiga fynd! Ett par Wrangler jeans i pojkvänsmodell (Oh, I've dreamed about them!), en enkel svart klänning med en slits baktill (vilket jag upptäckte senare.......) och ett snyggt svart linne med lös passform. Allt för 10 000 Ugandiska shilling, vilket ungefär är 22 SEK. Snacka om fynd! Jag var lite glad över att vi faktiskt inte kom till marknaden, där hade jag nog bara köpt på mig onödigt krimskrams. Nu hittade jag ju saker jag kan använda!

Sedan väntade ett möte på den svenska ambassaden, vilket blev väldigt underligt. Vi hade nämligen bokat tid med en ambassadtjänsteman, men hen hade åkt hem till Sverige för ett besök. Snopet besked. Där stod vi alltså, och hade fyllt våra hjärnor med frågor om livet på en ambassad, vilken utbildning som är lämplig för att bli diplomat, hur det är att leva i Uganda under en längre tid, vad man gör på en ambassad osv, och svaret vi fick (av en av de mer otrevliga kvinnorna jag någonsin träffat, skäms UD!) var att "det står på UDs hemsida"! Borde inte diplomaterna bli glada över att ta emot två svenska, unga tjejer som visar ett intresse för omvärlden, som hittat till UDs förlängda arm?! Inte då. Efter mycket tjat från min sida fick vi till slut träffa en kvinna som gav några svar på våra frågor, men hon tog verkligen emot oss som hastigast. Nu må jag låta fördomsfull, men ambassadfolk är sådana torrisar. Alltid hålla god min, alltid klaga på hur mycket de har att göra, alltid stressa, alltid tro att de är viktigast. Inte vara tacksamma för att just de har fått den åtråvärda chansen att arbeta för UD i ett annat land. Jag har läst en mycket bra bok om detta ämne, som heter Innan Floden tar oss av Helena Thorfinn. Helena beskriver fiktivt om sina egna upplevelser från Bangladesh, då hon jobbade för SIDA som biståndschef på den svenska ambassaden i Dhaka. Hennes karaktär, Sofia, har höga ambitioner på sitt nya jobb men möts av tristess och gammalmodighet. Diplomaterna från UD lever själva i lyx och klagar på lokalbefolkningen medan Dhakas folk svälter och dör i husras. Helena tar oss med på en resa som vi annars blundar för, eller inte har någon kunskap om, och visar hur skev världen är. Också hur stor vår egoism är. För vad är viktigast; vårt rykte eller det vi faktiskt gör? Läs den boken!

Efter vårt misslyckade besök åkte vi hem till Entebbe för att äta en sen lunch på Anna's Corner och sedan besöka den lilla marknaden i Entebbe. Vi hade ju faktiskt lovat att köpa med oss en del saker hem. Så fredagen påminde oss om John Lennon's klassiska (jag vet, jag har citerat de förut på bloggen, men det tål att upprepas) citat:  Life is what happens to you while you're busy making other plans". Helt enkelt.

fredag 14 februari 2014

Wikifika!

Idag har vi varit på ett av våra favoritställen i Entebbe, Nakumatt, och handlade ingredienser till kvällens Wikifika. Nakumatt är en stor matvarukedja från Kenya som också finns i Kampala. Nakumatt Entebbe ligger i en ny shoppinggalleria i Entebbe som heter "Victoria Mall" (fyndigt!) som fortfarande är under konstruktion. Men vi har sett utvecklingen, när vi kom till Entebbe i januari så hade bara Nakumatt öppnat- nu har flera restauranger, forexbanker och en frisörsalong öppnat. Vi är (var) riktiga stammisar där. Vi hade bestämt oss för att göra semlor, chokladbollar och svenska pannkakor. En hel buffé med sötsaker. Ugandierna måste ju tro att vi svenskar är galna, som älskar smör, grädde och mjölk. Men faktum är ju att vi gör det. Här i Uganda är dessa ingredienser ovanliga för att de är dyra. Så maten här är väldigt nyttig, man använder absolut inte mer fett än vad man behöver, och naturlig. Vardagsmaten i hela landet består av grönsaker, rotfrukter, bönor och ris. Kött är också relativt ovanligt, förutom fläsk som du kan hitta överallt. I Uganda är det vanligt med "pork joints", små hål i väggen där du serveras fläsk. Ugandas matkultur och matlagning ger mig en tankeställare om hur ohållbart vårt sätt att laga mat är. Vi konsumerar för mycket, vi tar inte tillvara på de ingredienser vi skulle kunna ta tillvara på, vi slänger mat, vi behöver jättestora kök att laga själva maten i (här använder man kanske ett bord med en gasolspis på, om ens det, många lagar maten på golvet), vi importerar ingredienser från andra sidan jordklotet, vi slösar på resurser, vi ser det billigaste först, vi äter för mycket kött, vi är relativt dåliga på att äta mat i säsong, vi kan varken laga eller förvara mat utan el, vi äter för mycket, ja, ju mer jag funderar över det, desto tydligare blir det. Det är imponerande att se hur god och bra mat man faktiskt kan laga med väldigt knappa medel. Ett till exempel är hur många ingredienser vi behövde till bakningen. Minst fem olika ingredienser till varje recept. Och vi har inte ens använt upp allt! Visst, det går ju inte till spillo, vi har gett det till en kvinna på skolan som heter Pauline som arbetar som husföreståndarinna i tjejernas sovhus. Och socker, mjöl, kakao och bröd är saker som går åt. Men ändå.

Så bakade vi och donade hela eftermiddagen med Pauline och hennes inneboende kompis Joy. De tyckte det var jätteroligt, och när de fick smaka var de lyriska! Om de gillade det? Ja, speciellt Joy. Hon såg jultomten för första gången. Vi äter hos Pauline varje kväll, så det var dels roligt att bjuda tillbaka och dels kul att visa att vi också kan lagat mat/baka. Vissa människor har svårt att förstå det här, fråga mig inte varför. Vid 16.00 intervjuades vi av Marie-Louise Kristola på Klotet, ett radioprogram om hållbar utveckling i P1. Ni kan läsa mer om Klotet på deras hemsida http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3345. Ett som är säkert är att de gör bra program om klimat och hållbar utveckling, och lyfter fram många perspektiv av ämnena. Radion har legat mig varmt om hjärtat ända sedan förra Ugandaresan (då jag också var med i Klotet tillsammans med två andra elever från Global Profil) och jag har bland annat besökt Sveriges radios huvudkontor i Stockholm, haft en videoföreläsning med Dan på AV- media i Kalmar, pratat om radion i radio P4. Den öppna läroresursen är en hel värld! Jag har också fått ett intresse för Sveriges radios program, och är tacksam för att vi har en sådan möjlighet till gratis kunskap i Sverige. Hon intervjuade oss i alla fall via Skype i mobilen, och tydligen blev det förvånansvärt bra ljud. Programmet sänds nästa onsdag (19/2) kl. 13.25.

Sedan stressade vi vidare mot wikifikan, som hölls i Kampala. Vi var 14 deltagare allt som allt, och gruppen bestod av lektorer, journalister, lärare från secondary schools, Paul, oss och en elev från Kisubi. Vi diskuterade Luganda Wikipedias framtid, och alla var överens om att ett fortsatt arbete är mycket viktigt. De är väldigt intresserade och imponerade av den möjlighet vårt lärande har gett dem. De bestämde till och med ett datum för nästa wikifika! Den kommer hållas sista fredagen i mars. Som Wikipediaambassadör blir man både stolt och glad att ens arbete har gjort skillnad. Det är den största tacken vi kan få. Vi ser att projektet har en framtid tack vare alla de eldsjälar vi träffat. Jag uppdaterar med mer information om vad som sades under mötet i helgen.

torsdag 13 februari 2014

Kampala by day....

Två minuter i tolv börjar jag alltså detta inlägg. Tur att bloggen fungerar ungefär som Wikipedia; att man kan gå in i efterhand och redigera sina inlägg. Då kan ju detta inlägg bli som en stubbe, alltså en kort artikel. Typ. Efter djupare funderingar kom jag på att jag inte har ägnat Kampala ett eget inlägg. Hufudstaden förtjänar helt klart ett sådant. En mer kaotisk, levande, säker, smutsig, trång, överbefolkad och trevlig stad är svår att hitta. I vilket fall är min erfarenhet av sådana limiterad. Såklart att det finns större städer i Afrika sett till yta och befolkning, som Nairobi, Lagos, Kairo, Kapstaden med flera, men det är just storleken som gör Kampala så trevlig. På mindre än en dag kan du ta dig runt hela staden, och centrala Kampala består mest av affärskvarteren längs huvudgatorna Kampala Road och Namirembe/Luwum Road som sträcker sig förbi både den gamla taxiparken och den nya, som är under uppbyggnad. Jag skulle nog säga att du kan gå runt centrala Kampala på en timme (om trafiken är till din fördel). Kampala är liksom en stor stad fast i en liten stad. Storleken gör staden väldigt speciell. Trafiken ja, bara Kampalas trafik förtjänar kanske ett eget inlägg? Tänk er en stad med en befolkning på 1 788 600 miljoner invånare (2013) på en yta om 189 kvadratkilometer. Befolkningstätheten är 10 794 invånare per kvadratkilometer! Detta kan jämföras med Stockholm, vars tätortsbefolkning består av 1 372 565 miljoner invånare på ytan 381, 63 kvadratkilometer med en befolkningstäthet  i tätorten på 3597 invånare per kvadratkilometer (Källor: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kampala#cite_note-UgStatAbstr2010-1 och http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholm). Jag vet inte riktigt hur Uganda Bureau of Statistics räknar ut sin information, vilka områden som räknas och inte, men man förstår ju att Kampala är en trång, trång, trång stad. Miljonstaden har en väg, som de oförklarligt nog kallar för motorväg, mot Entebbe, en mot Masaka, en mot Jinja och några andra vägar ut ur staden. Motorvägen har en fil i ena riktningen och en fil i den andra. Känner ni till de Öländska vägarna så kan ni nog få ett hum om hur denna "motorväg" ser ut. Entebbe Road, som vägen mot Entebbe logiskt nog heter, är smal, trång, fylld av trafik precis hela tiden och kantad av hus och förorter. Kan ni tänka er en väg ut ur Stockholm med enbart en körfil i vardera riktning? Under rusningstid? Nej, inte jag heller. Stockholmarna hade ju gått bananaz. Liksom i Stockholm har Kampala bilköer på morgonen och på kvällen, i rusningstid alltså. Här i Uganda kallar man det för "yam". Yam är ett välkänt begrepp som de flesta Kampalabor är vana vid, men de flesta fruktar den. Bilköerna börjar redan inne i centrala Kampala, fortsätter i alla riktningar (no mercy) och håller hårt i en så länge som det är möjligt. Det är som när en fluga fastnar i ett spindelnät, den är stenfast. Fast yammen äter dock inte upp dig. Du kommer ut, förr eller senare. Det är då man tackar de som oorganiserar Kampalas trafik till max: Bodabodaförarna! Tror jag beskrev detta tidigare, de fyller luckorna där bilarna inte kommer fram och är därför ruskigt effektiva. Bodabodas är överallt! Och de följer varken regler eller trafikljus, vilket faktiskt gör att du kommer ännu snabbare fram. I Kampala finns det till och med ett företag som har specialiserat sig på en särskild typ av guidning- bodaboda turer. Hur häftigt är det inte att få se Kampala från det mest verklighetstrogna och snabbaste sättet? Überhäftigt. Nästa gång jag kommer ska jag ta en guidad bodabodatur har jag redan bestämt. Här hittar ni länken till företaget: http://www.walterstours.com/. Bli inte förvånad över vad du kan få se på en bodaboda. Under mina veckor har jag sett allt ifrån bildörrar, däck, lite för tunga kartonger, en elev+resväskor, rissäckar, matokke, ved, läskbackar till de välkända, gula vattendunkarna. Både Carro och jag har slutat att förvånas. Bodaboda är alltså ett effektivt sätt att både frakta människor på, men också saker. Att ta sig fram i Kampala är både det största och det minsta problemet. Vinka in en bodaboda eller taxi (som liksom bodabodas finns överallt, det är ju ganska galet när man tänker efter) African time och biffen är klar! Glöm busstider och hållplatser. Här stannas det NÄR du vill och VAR du vill. För en tidsoptimist som jag är detta så nära himlen man kan komma! Taxis som inte gör något om du missar och som till och med backar eller stannar för att hämta dig! Dock är snart de goda tiderna över, eftersom regeringen har bestämt att ändå införskaffa ett bussystem. Detta kan man läsa om projektet på Engelska Wikipedia: "Having successfully completed the Northern Bypass, the government, in collaboration with its stakeholders, now plans to introduce the Bus Rapid Transit (BRT) system in Kampala by 2014. On 12 March 2012, Pioneer Easy Bus Company, a private transport company, started public bus service in Kampala with an estimated 100 buses each with a 60-passenger capacity (30 seated and 30 standing), acquired from China. Another 422 buses are expected in the country in 2012 to complement the current fleet. The buses operate 24 hours daily. The company has a concession to provide public transportation in the city for the next five years."

Och även om trafiken är en del av Kampalas charm, skapar den självklart ganska tydliga problem. Framförallt miljömässiga och strukturella. Och kaos. Detta kaos kan man inte ens kalla för strukturerat kaos. I och med den ständiga trafiken tar de ständiga avgaserna aldrig slut. Och att åka igenom ett svart moln av avgaser på en bodaboda är faktiskt inte det bästa man kan göra. Regeringen borde undersöka hur mycket växthusgaser det släpps ut i Kampala varje dag tycker jag. Och sedan satsa, vilket man nu gör, på en ökad kollektivtrafik. Varför inte börja bygga upp Ugandas järnvägsnät och införa pendeltåg till Entebbe? Detta skulle vara ett bra steg i den gröna riktning som U-länderna behöver ta. Visst är investeringen inte billig på kort sikt, men prislappen för lösningen av världens klimatproblem lär inte bli billig den heller. Ju större en stad är, desto mer kreativa lösningar behövs.

onsdag 12 februari 2014

No one puts sustainable development in a corner!

Idag var det dags för den andra och sista workshopen i Mbazzi med Mbazzi farmers association. Idag har antalet artiklar ökat från 173 (skrev fel igår) till 176 publicerade artiklar! Och fler väntar, deltagarna i Mbazzi började att skriva på sina artiklar idag i deras sandlådor så när de är färdiga är jag säker på att artiklarna kommer rulla in. Vi fick en fråga från en deltagare som undrade vad vårt syfte var med att lära dem Wikipedia, och de blev imponerade när de fick höra svaret. Att deras kunskap om hållbar utveckling kommer spridas över hela Buganda och till alla dem som förstår Luganda. Liksom att Baganda ska vara stolta över sitt språk är Mbazzi farmers association stolta över deras kunskap om hållbar utveckling. Och de har all rätt! Kunskap om hållbar utveckling är tyvärr inget vi kan ta för självklart. Detta har jag lärt mig under projektets gång; kunskapen om vad grundläggande hållbar utveckling är, exempel på detta och sätt att arbeta för en ökad hållbar utveckling är väldigt undermålig här i Uganda. Speciellt bland ungdomar, vilket är oroande. När vi lärde ut Wikipedia under den första workshopen hade vi också en föreläsning om hållbar utveckling och WWF samt en diskussion. Vi utgick från dessa tre frågor:

  • Examples of sustainable development in Uganda? 
  • Important subjects within the topic ? 
  • How should Uganda be taken forward in a sustainable way? 
De bästa svaren fick vi från Mbazzi farmers association och från gruppen i Masaka. Det är kanske inte så konstigt på grund av hjälpen de har fått av svenska Vi-skogen att just starta "Mbazzi farmers" och utveckla hållbart jordbruk. Men av deras diskussion gick det att tyda att de tycker att hållbar utveckling är ett viktigt ämne som förtjänar mer utrymme i samhället, och av regeringen. Det största felet som vi har upplevt på övriga skolor och universitet vi undervisat på var saknaden av diskussionen om hållbar utveckling. Jag beskrev tidigare i ett inlägg att vi verkligen fick dra ut svar ur eleverna. En diskussion ska ju vara levande, annars är det ingen diskussion! Jag tycker att vi borde lära oss diskutera som italienarna! Liksom diskutera med hela kroppen. Fast felet ligger inte där egentligen, Ugandierna kan också diskutera. Lyssna på ett samtal på Luganda och du kommer förstå vad jag menar. Att stanna och prata om ditten och datten tillhör vardagen här. Då måste ju felet vara kunskapsmässigt, att eleverna inte vågar säga något för att de inte vet? För intresset finns, det är jag säker på. Jag vill vara naiv nog att hoppas det i vilket fall. Okej om vi får ge förslag på de två första frågorna. Men har vi inte rätt att bli oroliga när svaren uteblir vid den tredje frågan? Vi diskuterar ju faktiskt med Ugandas framtid, och en del av världens framtid. Om inte framtiden förstår vikten av att seriöst börja diskutera hållbar utveckling, vem ska då göra det? 

Några av svaren vi fick var att utveckla Ugandas infrastruktur, arbeta mot fattigdom, ge fler chansen till utbildning, arbeta för ett hållbart jordbruk, stoppa överfisket i Viktoriasjön och att sätta mer press på regeringen att upplysa befolkningen om dessa frågor. Svårigheten som jag ser är, liksom i alla utvecklingsländer, att många regeringar har svårt att kombinera hållbar utveckling med ekonomisk tillväxt. De tycker att det är antingen eller. Vi i I-länderna som objektivt kan titta på utifrån har nu faktiskt en möjlighet att uppmuntra U-länderna att ta chansen att få igång en grön tillväxt, vilket kommer gynna landet, grannländerna och hela världen på lång sikt. Istället för att göra "felet" som många I-länder har gjort, dvs fokusera på konsumtion och kortsiktig tillväxt, har utvecklingsländerna nu ett gyllene tillfälle att inte upprepa misstaget. Detta är såklart lättare sagt än gjort, då de flesta människor kommer opponera sig och tro att en mer hållbar tillväxt stoppar den faktiska tillväxten. Dessutom blir det kanske en ond spiral som upprepas, vi i väst försöker på nytt kolonisera Afrika? Men jag tror att vi måste våga se långsiktigt, prata om framtiden och våga ställa krav på varandra. Utbildning, som ex. vårt projekt där individer stärks med enkla medel, är en nyckel. 

Nu blev det kanske mycket svammel, men något vettigt kom det nog ur inlägget. Jag skriver i alla fall från hjärtat. För no one puts sustainable development in a corner! Inte så länge mina fötter kommer vandra på denna jord. 

tisdag 11 februari 2014

Sena nätter, tomma glas.

Japp, det har blivit rätt så många sådana nu. Sena nätter alltså. Igår kom vi hem sent från Masaka, i förrgår åt vi ute med Joseph, rektorn på skolan, och kom hem väldigt sent, kvällen innan dedikerades åt Kampalas nattliv, och kvällen dessförinnan åt elevworkshop. I helgen la också vårt Wifi ned av okänd anledning, vilket således innebär att Carros dator ju inte fungerar. Vi har alltså återigen haft en dator att blogga på. Sen kväll+en dator+bloggstress= Svår ekvation. Nästan snudd på omöjlig faktiskt. Men vi har pratat med Paul och berättat att vi får svårt med tid till att blogga på grund av dessa kvällsworkshops, så förhoppningsvis blir det mindre av dem nu. Ska jag vara helt ärlig så har de inte varit direkt givande för varken oss eller eleverna, på grund av att de saknar struktur. Varje kväll kommer det nya personer, så allt blir liksom hattigt. Jag tycker att antingen gör man något bra eller inte alls. Dessutom verkar eleverna mer intresserade av dataspel, Facebook och att hänga med oss istället för Wikipedia så man undrar ju hur stort intresset är?

Nu ska jag sluta vara en sådan gnällkärring, men faktum är att det ofta är väldigt skönt att antingen få prata av eller skriva av sig något. Annars har man ju hela tiden ett uppdämt behov att få ur sig saker. Varför inte släppa ut dessa istället för att bara bära de inom sig? Gud vet vad jag hade gjort om jag inte varit med Carro (tur att vi är de enda som förstår varandra) eller haft någon att ventilera saker med. Brrr, får rysningar bara jag tänker på det.

Så, till hur gårdagen sett ut (innan jag kommer till ett lite djupare, dvs längre, inlägg):
Vi åkte igår tidigt till Masaka för den andra och sista workshopen där. Våra Wikipedianer där hade varit riktigt duktiga och skrivit egna artiklar som vi sedan publicerade. Totalt fyra nya artiklar, varav tre på Luganda och en på engelska! Vi är stolta lärare! Jag kan nu förstå glädjen som lärare upplever, att se utvecklingen hos deras elever! Wikipedianerna i Masaka blev också chockade när de förstod hur många artiklar som saknas på den Lugandiska Wikipedia, och de blev väldigt peppade på att skriva. Inte ens kaffe har en artikel (finns det en anledning till varför ämnet kom upp?) De förstod hur viktigt deras uppdrag var, att sprida Luganda och vara ambassadörer för deras språk. Här kommer länken till Luganda Wikipedia: lg.wikipedia.org . Även om ni inte förstår så mycket känner ni säkert igen er från Engelska Wikipedia. Värt att notera är att det nu existerar 172 artiklar! Vi började med 166. Varför inte dra till med det största av de största när man kan; "That's one small step for man, a giant leap for mankind." Neil Armstrong. 

Efter workshopen fick vi möjlighet att besöka Joyces, en kvinnlig deltagare som jobbar för WWF, olika projekt i Kaswa, några minuter utanför Masaka. Hon driver ett center för ungdomar i byn där de lär sig att tillverka hantverk, om jordbruk bla. Hon har också startat en grundskola (primary) för föräldralösa barn och barn med funktionshinder. Hon ger verkligen barn och ungdomar utanför samhället en andra chans! Vilken inspirerande kvinna!

Sedan väntade en bussresa hem igen till Kampala med både kacklande höns och kacklande människor. Nu ska jag äta frukost, en så länge en överraskning! Blir det omelett, bröd med honung och jordnötsmör, kakor, groundnuts, mjölk, munkar, äpplen eller något annat sött? Hoppas familjen hemma har börjat spara, för oj vad jag kommer äta barkbröd (mörkt bröd som typ liknar och smakar bark, himmelskt!), rågbröd, müsli, linfrön, gröt och fågelfrön när jag kommer hem. Min kärlek till riktig frukost går inte av för hackor. Den är till och med så stark att jag har seriösa funderingar på att döpa min framtida son till Frulle. Kort och gott.




fredag 7 februari 2014

Lugandisk ordlista

För att liksom fira att vi har varit i Uganda en månad så publicerar jag en liten ordlista på Luganda. Språket är relativt enkelt och går snabbt att lära sig, svårigheten är att man stavar ett ord annorlunda än man uttalar det. G och y uttalas tex ofta som ett j och vissa ord, som "ggwe ani", dras ihop till ett. Stavningen är ggwe ani, men uttalet är gwani. Det är ett väldigt trevligt språk i min mening, och som turist är det bra att lära sig de vanligaste fraserna, hur man hälsar, tackar, tackar nej osv. Du kommer komma långt med enbart dessa faktiskt, då den vanligaste frågan du kommer att få är hur du mår. Svaret går att lära sig på nolltid; gendi om du är ok, bulungi om du mår bra. Om ni vill lära er mer om själva språket; https://en.wikipedia.org/wiki/Luganda. Luganda talas av mer än 16 miljoner människor, men ändå så kallas det för ett försummat språk i wikipediakretsar. I och med projektet vill vi visa att så inte är fallet, och att Baganda (befolkningen som talar Luganda) är stolta över sitt språk! Godfrey, nyhetschefen på CBS Radio, berättade att det varje år dör 250 språk i Afrika. Att kunna ett språk är att kunna kommunicera på ett djupare plan, och vi måste vända utvecklingen. Men språkkunskaper är som växter, vattnas de inte så dör de. Vi måste vattna våra kunskaper. Därför har jag en uppmaning; plugga på!

Lugandisk ordlista:

Godmorgon. (Goodmorning).......Wasuze otya?

Hur mår du?. (how are you?).........Oli otya?

Vad heter du? (what's your name?)..........Erinnya lyo ggwe ani?

Vart ska du? (where are u going?).............Olaga wa?

God natt (good night).............Sula bulungi

Hej då (bye).............Weeraba

vit person (white person)..........singular- muzungu/ plural- mazungu

hej (hi).........ki kati?

Man (Mr)........ssebo/musajja

kvinna (Mrs)........nnyabo

ja (yes)...........kale

nej (no)...............nedda

I'm ok.................gendi/ndi bulungi

Jag mår inte bra (I'm not ok/fine)............ssiri bulungi

bra (good).....................Kirungi//bulungi

och (and)...........ne

Stanna taxin! (stop the taxi).........Maso awo (man säger Masao)

svara på tilltal, när någon tex ropar ditt namn (answer)...........wanji

Kom (come here)........jango

kung (king)................kabaka

tack (thank you).................weebale

Varsågod (You're welcome)............kale

Jag saknar dig (I miss you)................nkumisinga

nyo (very).................mycket

It's hot (the weather)................ebugumu lingi

käresta (loved one)...................Omwagalwa

Who are you?...........Bakuyita ani?/ gwe ani?


1 månad med Uganda & Luganda

Idag har vi blivit riktigt upplysta, då vi varit på Ugandas nationalmuseum på förmiddagen. Det var ett underligt museum och väldigt gammalt, det var som att slängas tillbaka till 1930- 40-talet. Utställningarna kändes gammaldags och vissa var udda, som utställningen om de olympiska spelen. Museet öppnades redan 1908, men flyttade till nuvarande plats (Kitante hill, Kiira Road) 1954. Jag skulle vilja se en renovering eller nybyggnation av byggnaden, samt flera och modernare utställningar. Varför inte en om tiden med Idi Amin?Detta tror jag skulle locka fler turister men även lokalbefolkningen. För det är ju inte så att Uganda inte har någon historia, kultur eller traditioner, det finns ju en massa att berätta! Jag skulle kunna tänka mig ett museum i stil med Naturhistoriska museet i Stockholm. Eller varför inte ett museum om hela Östafrika? Men 11 kr i inträde var ändå värt. Det känns bra att bidra till att historien om Uganda bevaras, och dessutom så vill jag lära känna Kampala. Då spelar det inte så stor roll vart man går. Även när man går fel, så hittar man ett bra ställe! I samband med museibesöket fick vi också chans att se en annan del av Kampala, den längs Kiira Road och distriktet Kololo. Kololo är ett riktigt mazunguställe och är en lite finare del av Kampala, med många ambassader, organisationer, kaféer, supermarkets och restauranger. För närvarande byggs det också en stor shoppinggalleria i området vid Kisementi Plaza (ett stråk med många restauranger och barer) som heter Acacia Mall. När vi kom ut från museet var det lunchdags och vi tog helt enkelt en bodaboda till Kisementi, där vi åt på en restaurang som hette "The Bistro". Oj, oj, det var nästan bara vita människor där! Kanske inte så konstigt, eftersom maten var väldigt tilltalande för västerlänningar med smörgåsar, sallader, soppor, wraps och lättare luncher. Det är en sak som jag också gillar med Uganda; du kan hitta prisvärd och god mat överallt. Det spelar ingen roll om det är en thailändsk, indisk, ugandisk eller europeisk restaurang, eller om det är ett rolexstånd. Du blir inte besviken, istället positivt överraskad över matens höga kvalitet. På "The Bistro" träffade vi också den snällaste servitören jag någonsin träffat i Uganda. Han var verkligen genomsnäll, och serverade maten med ett RIKTIGT leende på läpparna. Efter lunchen drog vi vidare till nästa mazunguställe i samma område- fast denna gång ett kafé som heter "Endiro Coffe". Gott kaffe, men det slog inte Anna's.

På eftermiddagen väntade ett möte med nyhetschefen samt andra chefer på Ugandas ledande dagstidning New Vision. Vi marknadsförde projektet och de blev så intresserade att de lovade att vi skulle få komma tillbaka och lära dem mer om Wikipedia! Vi jobbar oss sakta men säkert mot toppen! På kvällen träffade jag Jacob vid Nsambya Youth Sharing centre, ett center för idrott. Jacob tränar fotboll där varje kväll (och hans lag är tydligen ganska duktiga, så det vore väl synd om en amatör skulle förstöra spelet), men det erbjöds en uppsjö av andra idrotter också som taekwondo, volleyboll, badminton, dans och, håll i hatten,  Capoeira! När jag träffade capoeiratränaren var fotbollen sedan länge glömd och jag deltog i ett capoeirapass med väldigt blandade åldrar. Jag var (föga förvånande) den enda mzungun, men det gjorde inget. Capoeira är en brasiliansk kampsport som kombinerar dans, musik och akrobatik och utövas av två personer som "slåss" mot varandra med sparkar och akrobatiska rörelser. Capoeira uppfanns av afrikanska slavar i Brasilien, förmodligen så tidigt som under 1500- talet. Får ni chansen att prova eller bara titta ska ni ta den, Capoeira är verkligen en konstart i sig själv!

Som rubriken antyder (fast det blev fel eftersom jag postade inlägget kl.01 på natten) har vi nu varit i Uganda en månad. Vilken konstig känsla! Det har verkligen gått fort. Jag önskar att man kunde stanna tiden.


torsdag 6 februari 2014

Bilder från Bugandas parlament, en körlektion, Muteesa och mötet med premiärministern



Den största workshop vi haft, sett till antalet deltagare!

Paul presenterar donationen till nybyggnationen av Kasubi Tombs från Rubaga Rotary Club och Wikimedia Sverige. 

Olika ministrar från Bugandas parlament, i mitten premiärministern, till vänster om honom (med den röda slipsen), ministern över information och utbildning, vilken vi träffade. 

Charles Peter Mayiga, Bugandas premiärminister. 


Bugandas parlament, i mitten statyn över den nuvarande kungen. Denna byts ut varje gång en ny kung kommer till makten. 


En stor dag för Mbazzi!

Idag höll vi vår första workshop för Mbazzi farmers association i det nya wikipediacentret i Mbazzi! Wikipediacentret är det första i världen, så det var nog en speciell känsla för både oss, Paul och deltagarna. Centret har gjorts väldigt fint med färg, fönster och dörrar är på plats liksom stolar och bord och en whiteboard. Det som fattas är en skylt, solpaneler och datorer. Men de kommer sakta men säkert. Vi hade ungefär räknat med en grupp på ca 10 personer, det kom 16! Budskapet måste ha spridit sig i byn. En av våra farhågor med Mbazzi handlade om internetuppkoppling, och den besannades tyvärr. Till en början. Vi fick därför strukturera om lite i programmet, men våra deltagare verkade ändå nöjda. Vi körde hela presentationen på en gång och hade istället en lång diskussion om hållbar utveckling. Det var den bästa diskussionen vi haft under projektets gång! Åsikter och förslag kom av sig själva, vilket var både glädjande och lättande. På universiteten och de andra skolorna har vi liksom fått dra information ur eleverna. Lite lustigt, eftersom Ugandier vanligtvis är mycket talföra och gillar att diskutera. Har man väl startat är det en utmaning att få ett slut på den......


Men efter förmiddagsfikat, som en blixt från en klar himmel, fick vi Internet och vi var återigen på banan. Då satte vi igång med att skapa wikipediakonton. För många var detta första gången de rörde vid en dator, och det var väldigt spännande att se reaktionerna efter en tangenttryckning, efter ett skapat konto eller efter att kunnat röra musen till rätt ställe. Hemma tar vi Internet och datakunskaper för självklart, så det är bra att få en tankeställare då och då. Att fortfarande se hur informationssamhället överraskar. Då är ens arbete extra roligt och betydelsefullt. När man ser att Internet kan användas till mer än pornografi, mobbing, kontorsarbete och statusuppdateringar i ett för ytligt samhälle, då tror också jag på denna fluga. 

Välkommen till världens första wikipediacenter! Kliv på!

Rautern som först övergav oss men sedan tog sig i kragen och fixade Wifi.


 De tre wikipediamusketörerna.

Wikipedia är spännande! Och en framtida samlingsplats för befolkningen i Mbazzi. 




onsdag 5 februari 2014

3-4/2- 14 BUGANDA!

Älskar att som vanligt ligga efter med bloggen. Det blir lite hattigt, men jag ska försöka mitt bästa. Det kommer att bli ett par sena kvällar framöver, då vi i måndags införde kvällsworkshops för Kisubis elever. 

I två dagar har vi rört oss runt Bugandas parlament i Kampala. Buganda är det största kungadömet i Uganda och inkluderar den centrala delen av Uganda. Kungen kallas för kabaka och nuvarande kung är Muwenda Mutebi II. Buganda är en central del av denna del av landet och influerar språk, kultur, historia, utbildning och utveckling, och som turist kommer du snart förstå att kungen egentligen har mer makt än presidenten. Kungen är mycket populär bland Baganda (Bugandas folk), och folket lyssnar till vad kungen har att säga. Men han har ingen formell makt. Här i Buganda fungerar det också så att det som gynnar kungen, gynnar hans folk. Får kungadömet tex intäkter för en byggnad, delas dessa pengar med hans folk. Vill du lära dig mer om Buganda; http://en.wikipedia.org/wiki/Buganda.

Kungadömet har alltså ett eget parlament med ministrar, en egen TV- kanal och tidning (Bukedde TV och Bukedde Newspaper), en egen radiostation (CBS Radio Buganda), en egen high school (Lubiri High School) och ett eget universitet (Muteesa 1 Royal University). I måndags träffade vi först nyhetschefen på CBS, Godfrey Male Busuulwa, för att marknadsföra projektet. Han var mycket intresserad och ville lära sig att skriva på lugandiska Wikipedia direkt. Han har dessutom en master i det lugandiska språket, så det kändes verkligen som att vi hade hittat rätt person. Han tog sedan med oss till ministern för information, utbildning och administration, Denis Walusimbi Ssengendo, där vi återigen vi beskriva projektet. Jag tyckte om honom. En ärlig, kunskapsfylld man som visste vad han pratade om. Han tyckte idén var bra, men såg problemen med Ugandas saknad av datakunskaper som ett stort problem. Han talade bla om bönderna i Mbazzi, hur svårt det kommer vara för dem att skriva, men också om problemet med dåliga IT- kunskaper bland unga och studenter. ”Detta kommer att hämma Ugandas utveckling” påpekade han, och vi kunde ju inte annat än att hålla med. Vi berättade om våra upplevelser på Makarere. Frågvis som jag alltid är kunde jag inte hålla mig, utan frågade också om han tyckte att subjektiviteten i Ugandas skolsystem och saknad av källkritiska kunskaper var ett problem. Han svarade att det var ett enormt problem. Hurra! Det finns hopp! På tal om det återkommande ämnet aga, så frågade vi en av hans assistenter (som också ville lära sig om Wikipedia, jag känner hur folkrörelsen startar!) om aga i skolan är förbjudet. Vi fick många bra svar denna dag. Ja, aga är förbjudet och lärare som agar sina elever ska anmälas. Ehmm.....två bokstäver; K och M.

Eftermiddagen bestod av ett besök hos WWFs lokala kontor i Kampala. Återigen presenterade vi projektet (till den organisation som ju faktiskt stöttar oss ekonomiskt), och jag tror att personalen överlag blev positivt överraskade. Vi träffade också en norska (de verkar gilla Uganda?) som praktiserade på kontoret. Hon studerar en master i ”political science” i Sydafrika, och stannar till mitten av juni. Sicken lyckost. Sedan fastnade vi i Kampalas jam.


Idag har vi haft en workshop på Muteesa 1 Royal University (kungens universitet), med högst antal deltagare någonsin. 30 personer tror vi deltog! Det var inte planerat, men vi kunde inte lika gärna be de studenter som arbetade i datasalen att lämna den. Jag tror att vi lyckades intressera många, definitivt fler än vad vi räknat med. Ju fler vi får ombord, desto bättre! Carro och jag fick lite panik innan vi började på grund av antalet deltagare, men allt gick faktiskt över förväntan. Mitt i workshopen tog vi en ”paus” och skyndade till parlamentet för att träffa Bugandas premiärminister, marknadsföra projektet inför ett hundratals åskådare, TV- kameror, journalister och för att lämna vårt bidrag till en ny byggnad som ska byggas. Inför premiärministern ställde vi oss på knä och presenterade oss. Jag tror att han blev imponerad. Han verkade som en himla skön man i alla fall. Jordnära. Sedan åkte vi tillbaka till Muteesa och fortsatte workshopen. Paul åkte på Rotarymöte. Efter workshopen besökte vi än en gång Godfrey för att lära honom mer om Wikipedia. Efter det bodaboda till centrala Kampala för sen lunch och kaffe (naturligtvis) innan vi vände på klacken hem mot Entebbe. Vilken hektisk och märklig dag. Men väldigt rolig. Vi var dessutom med i CBS radionyheter kl 13, 14, 15 och 16! Nu känner hela Baganda till oss och projektet! I veckan ska vi förmodligen besöka några av de ledande dagstidningarna också. Jag skulle lätt kunna vänja mig vid detta livet. Nemas problemas. Och nu sitter jag i min ensamhet och uppdaterar bloggen min, kl 02.10 (ugandisk tid). Arbetar man för att leva eller lever man för att arbeta? Jag kommer snart bli som eleverna, arbeta effektivt under morgontimmarna och spara ett par hjärnceller. När jag går och lägger mig vaknar mina grannar. Livet här är som dag och natt.

2/2- 14 Ssezibwa falls, livet på landet, inspiration & back to school!

Hej igen inspiration! Och hej nya platser! Igår tog Jacob med mig till sitt nya hus i Mukono, egentligen i en mindre stad innan Mukono som heter Seeta, som är under konstruktion. Mukono är en stad som ligger ca 30 minuter utanför Kampala, längs vägen mot en större stad som heter Jinja. För mig kändes det knappt som att vi kom ut ur Kampala innan vi nådde vår destination men de flesta Ugandier tycker att även de kortaste avstånd är långa! Seeta var hur som hur en trevlig liten stad (som dock kändes mer som en by) där alla kände alla, Rolexstånden stod tätt och folk ropade glatt "muzungu". För mig var det bara att se lika glad ut och svara på luganda; Oli otya? (hur mår du?). Baganda, alltså de Ugandier som tillhör Buganda och som pratar luganda, blir väldigt glada när du pratar med dem på luganda, även om det bara är några ord. Så vill du göra dig omtyckt redan från början så är det ett tips. Även bodaboda förarna låter dig vara om du säger "nej tack" på luganda, och de kör iväg med ett leende på läpparna.

Efter Mukono bestämde vi oss för att åka till ett närliggande vattenfall som heter Ssezibwa Falls. Vattenfallet bär på mycket historia och är en betydelsefull plats för Baganda. Myten säger att det en gång fanns en kvinna som tillhörde rävklanen (Achibe) som hette Nakangu. Hon väntade tvillingar, men födde istället en "tvilling-flod" som splittras i två distinkta strömmar av en ö nedanför fallet. Den lokala sägnen säger att de ofödda barnens själar- Ssezibwa och Mobeya- fortfarande bor i floden. Förr var det också sedvanligt att varje muganda (singular av Baganda) som passerade flodens källa i Namukono, ca 20 km öster om fallet, att kasta i lite gräs eller stenar i floden för att få tur. Nuförtiden hålls olika kulturella ceremonier där, och ibland väntas finbesök i form av kungen (kabaka) själv. (källa: Uganda- Bradt, Philip Briggs och Andrew Roberts). Denna bok är förövrigt en mycket bra turistbok om Uganda, jag köpte den häromdagen i Kampala och upptäckt hur mycket mer det finns att upptäcka, som beskriver natur- och djurliv, kultur, människor, boende och restauranger på ett bra sätt. Om en bok nämner Anna's Corner så kan den ju liksom inte sakna kvalitet. I söndags var det varmt, alltså riktigt hett, men vid fallet var det svalare, tack vare själva fallet och närliggande regnskog. I floden nedanför kunde man också ta sig ett dopp, vilket vi nästan gjorde. Vi inspirerades av indierna som på sin utflykt skvätte vatten på varandra, och gjorde detsamma. Till slut var vi så blötta att vi egentligen kunde ha badat, men någon klok spärr talade om att det nog skulle bli en jobbig resa hem med blöta trosor. Efter doppandet av större delen av underkroppen satte vi oss på en berghäll för att torka något sånär innan vi åkte tillbaka till den närliggande stadens handelscentrum, Kayanja. Då var klockan runt 18 och en sen "lunch" intogs i form av en rolex med Stoney (ingefärsläsk) i kvällssolen. Där hade jag kunnat sitta i timmar och betrakta människorna, den alltid så sysselsatta vägen, teodlingarna, de lokala blickarna och det lokala bylivet och den rissäck som föll av en lastbil som skapade glädje, kaos och plundring på andra sidan vägen. Less is more.

På både ditvägen och hemvägen såg vi många bilar och taxis fullproppade med madrasser, hinkar, kvastar och resväskor. Jacob förklarade att Ugandas skolor officiellt öppnade i måndags efter lovet, och att föräldrarna skjutsade sina barn till deras skola. Här i Uganda studerar de flesta barn vid en så kallade boarding schools, internatskolor, och därför reser elever och föräldrar kors och tvärs över landet, och faktiskt landgränserna. Ugandas skolor är vida kända i Östafrika för deras höga kvalitet, och många elever kommer från Rwanda, Kongo, Tanzania och Kenya. Igår träffade jag faktiskt en elev här på Kisubi under en kvällworkshop som ville veta mer om Wikipediasidan på Swahili, eftersom han kom ifrån Kenya. En fråga som jag också har undrat över är hur antalet skolor i Uganda kan vara så många, det finns verkligen skolor överallt! Jo, tydligen är behovet så stort då föräldrar i grannländerna skickar sina barn till skolor i Uganda. Visserligen finns det många skolor, men att driva en skola här är lite som att driva ett företag; man måste locka till sig ett visst antal elever för att skolan ska gå runt och bra marknadsföring är nästan allt. Därför hittar man ett motto på varje skola, tex Kisubi Mapeera vars motto är "Education is Liberation". Andra exempel jag har sett är "we build for the future", "greater thought and mind" eller något kristet, typ "we educate God's way". Anledningen till att så många elever studerar på internatskolor är för att det är billigare än att eleven bor hemma. Till skolan betalas en engångskostnad per termin, vilket inkluderar mat, vatten, boende och elektricitet. Böcker, skrivmaterial och personliga tillhörigheter (tex de ovan nämnda) är dock exkluderade, men i längden så är det billigare för föräldrarna att skicka iväg sitt eller sina barn. Här i Uganda fungerar också skolan som en uppfostringsanstalt, vilket också spar föräldrarnas ansvar på denna punkt. Tycka vad man tycka vill om systemet, men enligt våra upplevelser kan det inte vara toppen att bli instängd på ett internat i tre månader. Inte dessutom när skräcken för aga måste vara konstant närvarande och plugget är stentufft, dag ut och dag in, månad efter månad, år efter år. Kan ni tänka er att gå och bo i/på samma skola i sex år? Det är nämligen så länge secondary school (en mix av vårt svenska högstadium och gymnasium) håller på. Och innan dess har du kanske levt i en primary school (låg och mellanstadieskola) sedan du var fem år. Allt du liksom känner till är internatets väggar. Ja, visst är livet annorlunda.

Jacobs familj låter en släktings familj bo i huset tills det blir färdigbyggt. Familjen har två barn; en dotter och en son. Dottern är bara fyra men kan redan skriva sitt namn och prata lite engelska. En riktig Treasure!
Kan man inte ta sig till kyrkan på söndagen så erbjuds en mässa från USA på TV. 

Dottern i huset, Treasure. Får jag internationella barn så skulle jag inte tvivla på att döpa i alla fall ett med samma namn. Ett vackert namn på en vacker flicka!
Huset under konstruktion. 

Ssezibwa falls. 

Ön som delar tvillingarnas själar i två floder. 


Platsen bjuder på både kultur och historia. På olika ställen såg vi olika liknande föremål, men man fick, enligt Jacob, absolut inte röra! Sakerna var utställda av människor som väldigt seriöst tror på myten om platsen. 
Undrar vad min fina tittar på?
Ssezibwa falls är en drömskt vacker plats. Speciellt när solen tittade fram. 
Tur att man varken är gravid och ogift. Jacob berättade att unga, ogifta och gravida tjejer förr i tiden slängdes ut från fallet som straff. Precis som vid lake Bunyonyi. 

Plaskande är kul för vuxna också!



Mitt hjärta nummer två. Stoney, du har för evigt en plats i mitt hjärta. Jag lovar. 
Du gör dig till och med bra i motljus. Är det då man vet att man hittat den rätte?

En mycket bra guidebok om Uganda. Dock finns det bara på engelska, men om inte det är ett problem så rekommenderar jag den verkligen. 



söndag 2 februari 2014

Sorry

Sorry. Eller, nej, förresten, varför ska jag be om ursäkt? Saker och ting är ganska komplicerade för tillfället så därför har jag prioriterat att försöka lösa dessa problem istället för att blogga på sistone. Det är ju inte enbart mitt fel att jag inte har haft inspiration till att skriva, inte när man liksom inte kommer någonstans, varken fysiskt eller psykiskt. 

Man gillar ordet "sorry" här i Uganda, du kan använda det när någon gör illa sig, tappar en gaffel, trampar snett i ett av hålen i de usla vägarna, när du ser ett födelsemärke på en mzungu som täcker hela knäskålen eller närsomhelst då du egentligen känner för det. Det liksom funkar till allt, lite som ketchup (enligt vissa människor). Det är en artighetsfras att säga när något i allmänhet inte är bra och det smittar av sig, vare sig man vill eller inte. Jag har också börjat säga det. Men Carro och jag är nog rätt så trötta på att alltid höra ordet, så vi försöker att säga till dem som ber om ursäkt till oss. 

Idag var vi på Lido beach eftersom vi var lediga. På samma strand som strandfesten ägde rum. Idag klippte vi håret för ca 77 kr. Gick från Afghanhund till befriande kort! 

Soliga hälsningar från Uganda!!